Och i Wienerwald står träden kvar

Otto 13 år, kommer ensam som krigsbarn till Sverige. Snart upphör breven från föräldrarna som satts i koncentrationsläger. Otto får arbete i familjen Kamprad och blir vän med sonen Ingvar.

Femhundra brev från Wien, prydligt sorterade efter årtal, ombundna med snöre och förvarade i en IKEA-kartong. Adressaten var Otto, en judisk pojke som tretton år gammal ensam kommit till Sverige från ett Österrike som alltmer präglades av nazisternas maktövertagande 1938. Ottos föräldrar blev kvar i Wien och bevittnade den tilltagande terrorn mot den judiska befolkningen. Breven till Otto visar hur deras vardagsliv hela tiden kringskärs. De försöker hålla modet uppe, både på sig själva och på sonen, de gläds åt att han har nått friheten, men samtidigt lyser sorgen och saknaden igenom. De sista brev Otto får har avsändaradressen Theresienstadt hans föräldrar skulle aldrig återvända.

I Sverige hamnade storstadspojken Otto på landet, i gränstrakterna mellan Skåne och Småland. Med tiden fick han arbete som dräng hos familjen Kamprad på gården Elmtaryd i Agunnaryd. Mellan sonen i huset, Ingvar, och Otto uppstod en stark vänskap. Samtidigt var Ingvar Kamprad aktivt engagerad i nazistiska organisationer och en stor anhängare av fascisten Per Engdahl. Hur kunde detta hänga ihop?

Med utgångspunkt i detta unika brevmaterial ger Elisabeth Åsbrink en personlig och engagerad skildring av den svenska stelbentheten och räddhågsenheten under andra världskriget och visar hur anti-semitismen genomsyrade samhället. Intervjuer med Ingvar Kamprad gjorda 2010 ger relief åt hennes berättelse.